fredag 13 september 2013

Nobelpris till kvinnojoursrörelsen

Om det hade funnits ett Nobelpris i humanism så borde det ha gått till Kvinnojoursrörelsen. Utan kvinnojourerna hade mäns våld mot kvinnor aldrig varit en politisk fråga. Utan kvinnorjourerna hade tusentals våldsutsatta aldrig någonsin fått hjälp, skydd och stöd. Att regeringen föreslår att stödet till kvinnojourerna ökar är givetvis mycket bra. Det behövs. Varje krona kommer till nytta. Men jag har samtidigt svårt att jubla. Så länge mäns våld mot kvinnor fortsätter år ut och år in måste vi erkänna att vi fortfarande har problemet framför oss.

När jag mellan åren 2006 - 2010 arbetade som stabschef åt jämställdhetsminister Nyamko Sabuni satsade regeringen över en miljard kronor i kampen mot detta våld. Jag var med och samordnade arbetet med att ta fram en nationell handlingsplan som innehöll över 50 olika insatser. Några exempel: över 10 000 poliser utbildades. Kvinnofridslinjen.se startades. Akutmottagningar fick tillgång till särskilda "kit" för att säkra bevis för patienter utsatta för sexualbrott, i syfte att få flera förövare dömda och även ökade insatser för vård av dömda ingick i paketet. Tack vare en modig minister lyftes också hedersvåld och förtryck liksom våld i samkönade relationer in i arbetet. Idag är det inte kontroversiellt, men det var det då. Alla dessa åtgärder var otroligt angelägna och det kändes meningsfullt och viktigt att arbeta med detta. Men jag funderar ändå varje dag över den riktigt stora utmaningen: vad gör vi för att det könsrelaterade våldet ska upphöra? Hur ska vi undvika att våldet överförs från generation till generation? Tänk om jag inte hade behövt förbereda mina döttrar på att våld mot kvinnor är något som de måste veta om och skydda sig emot. Jag frågar mig hur föräldrar och vuxna till både tjejer och killar skulle kunna bidra till att bryta mönster? 

I grunden har mäns våld och förtryck mot kvinnor sin grund i synen på makt. Med den logiken skulle våldet minska i takt med att jämställdheten ökar. Visserligen är jämställdhet en förutsättning för att få bort våldet. Men det räcker inte. Att fortsätta kampen mot det könsrelaterade våldet är en fråga om varje människas frihet och integritet. Polis och socialtjänst måste ta sig an våldet med större kunskap och högre prioritet. Domare ska inte längre kunna vägra att utbilda sig om sexualbrott med hänvisning till objektivitet. Lagstiftning behöver förnyas. I förslaget till nytt partiprogram skrev vi att "Sexualbrottslagstiftningen måste utgå från brottsoffrets rätt till sexuell integritet." och med det menar jag att vi öppnar dörren för att införa en sk samtyckeslagstiftning när det gäller våldtäktsbrottet. Till sist måste vi ändra fokus och rikta strålkastarljuset mot förövarna. Behandlingsprogam är ofta dyra och socialtjänstens insatser kostar pengar, men jag är övertygad om att professionellt arbete som stoppar våld gör nytta. Varje misshandel som kan förhindras innebär mindre lidande men kan inte mätas i pengar. Varje unge som slipper uppleva att mamma får stryk är en framgång. Men då måste vi våga satsa resurser på detta. 


Målet måste vara att stoppa det våld som varje år berövar ett 20-tal kvinnor livet. Vi måste se resultat.


Inga kommentarer: